Håll käften…

Om ni skulle möta ett barn som är argt, så argt att det pyser ur öronen och höra hen säga HÅLL KÄFTEN till sina föräldrar, hur skulle ni reagera?

Jag vet att jag hade blivit alldeles förkräckt, jag hade ifrågasatt hur barnet blivit uppfostrat, hur barnet behandlades hemma av sina föräldrar. Jag hade förmodligen förfasats över mamman eller pappan som bara tyst stod och väntade på att barnet skulle lugna ner sig. Jag hade nog tänkt att den ungen förtjänade sig en rejäl utskällning och en månads utegångsförbud på en mörk och fuktig plats. Jag hade tänkt, HERREGUD, vad är det som händer, har föräldrarna helt tappat greppet.

Men vet ni, det är jag som är den där mamman. Det är jag som just nu får ta emot väldigt mycket fula ord av ett argt barn. Och ja, jag har tappat greppet. Det känns så. I Sverige är det förbjudet med aga (tack och lov), men stunder som ovan, då har man lust att dra ner byxorna på sitt barn och ge det ordentligt med smisk.

Känslan av maktlöshet, känslan av litenhet är så stor när man står där med det arga barnet som gör allt som står i dess makt för att trigga igång sina föräldrar. Som när föräldrarna förblir lugna i situationen tar till de fulaste knep hen kan. Att såra! Och där står man med skammen över att veta vad alla andra tänker, för jag vet att ni tänker för jag hade tänkt likadant. Men nu står jag på andra sidan och kan inget göra, i just den situationen.

Att vi föräldrar tycker att det är jobbigt är nog inget i jämförelse hur barnet känner. Det måste vara så otroligt jobbigt att inte kunna hantera sina känslor. Att inte veta vad man ska göra för att pysa ut det arga.

Mitt syfte med detta inlägget är att få dig att tänka till, du vet när du ser det där barnet som är så argt så argt och när du ser föräldrar som ser oberörda ut. När det ser ut som att de inte bryr sig. Tro mig, de bryr sig och de skäms, och de känner sig som världens sämsta föräldrar just där och då. Ge dom ett uppmuntrande leende, en nick som visar att ni förstår. Döm inte, för förmodligen ligger de sömnlösa på nätterna för att hitta en lösning…

Nu är det semester och vi ska göra allt som står i vår makt att vända den här skutan på rätt köl igen. Vi har haft krismöte, familjeråd, samtal och vi har tillsammans satt upp regler för hur vi ska vara mot varandra och konsekvenser för vad som händer om de bryts. Men vi har även lovat att vi föräldrar ska vara mer närvarande, lyssna, skratta och göra roliga saker tillsammans. Och just tillsammans är jag helt övertygad om att vi kommer att lyckas, för vi måste lyckas.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vad är det för fel på er män?

Ja, jag generaliserar å de grövsta.
Men ni får hålla mig med om att män är roten till mycket ont!
Vill du slå mig på käften för att jag säger så, låt mig gissa, du är man!
En tjej skulle inte vilja slå mig på käften, möjligvis säga fula saker om mig, gärna bakom min rygg.Kaxiga påståenden men är de helt osanna?

Varje dag matas man i media om våldtäkter, misshandel, mord och annat elände.
Man blir lite avtrubbad och orkar inte riktigt ta till sig. Men idag blev jag lite smått förbannad.

Jag läste den här artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22067929.ab
om Fanny som varit på festival och blivit ofredad. Hon hade blivit tagen på rumpan och brösten. Vem fan har gett dom här killarna rätt att kränka henne på det sättet? Hade hon för kort kjol och bad om det? Nä, jag tror inte det. Om hon bar kort kjol så gjorde hon det förmodligen för att hon tyckte att hon var fin i det. Inte för att någon pojkslyngel ska tafsa på henne.

Jag har 2 småkillar hemma och en utflugen. Jag lovar och svär att jag ska göra allt som står i min makt för att de aldrig någonsin ska kränka en tjej.
De kommer säkert att begå misstag, det är jag helt övertygad om. Men att ta en tjej som inte vill på baken eller brösten… då jävlar kommer det att ta hus i helsike om den här mamman får höra talas om något sådant.

Vi föräldrar till pojkar MÅSTE prata om det här med våra söner. Vi MÅSTE berätta för dom vad som är rätt och fel. Samhället ser inte ut idag som det har gjort tidigare och om inte vi gör det så kommer internet att berätta för dom. Och det är vi väl alla överrens om inte är så smart.
Vi måste våga ta dom obekväma samtalen med dom. Berätta om alla människors lika värde. Berätta att tjejer FÅR se ut hur de vill och att det inte betyder att de är mer villiga än andra att bli tafsade på pga sin klädsel. Det är vårt ansvar! Vi som är föräldrar till killarna!

Och med det sagt så hoppas jag att ni som läser också läser mellan raderna. Jag är ingen manshatande feminist även om jag ibland får drag däråt när jag ser på nyheter om krig och elände. Jag älskar er män, er som hjälper till att uppfostra våra ungar till att bli välartade och civilicerade män.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag har INTE varit ute idag!

Vid frukosten kikade jag ut och insåg att det skulle bli en sån där härlig dag med massor av sol och tjafs.
Vi ska ut på en härlig promenad idag basunerade jag ut till familjen. Mannen suckade, han gillar inte promenader. I alla fall inte påtvingade sådana. Men är det sol så måste man ut… så ÄR DET BARA!

Men efter att vi tillbringat förmiddagen åt städ, plocka bort jul och annat sånt där nödvändigt var jag inte alls sugen på promenaden längre. Jag satte mig och kikade in på Facebook en sväng. Åh herregud vad ALLA var ute och bara var lyckliga. Härligt rosiga kinder, hockeyklubbor och pulkor. Någon dricker varmchoklad, en annan grillar korv och alla ser så där glada och bekymmersfria ut. Jag kände att jag blev lite irriterad på ALLA andra som orkade. Som tog sig ut fast det var gör-sketa-kallt. Så mitt dåliga samvete för att jag inte var ute med barnen tog över så jag… SKICKADE UT BARNEN.

Ha, vilken perfekt lösning. De får rosiga kinder och jag slipper förfrysa fingrarna av mig och få urinvägsinfektion.
Så fuck facebook som ger mig dåligt samvete. Jag ville inte gå ut idag och då gjorde jag inte det!

Imorrn ska jag gå ut… kanske!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nytt år, ny arbetsort…

Imorgon känns det lite som om jag ska börja ett nytt jobb. Det känns lite konstigt. Jag har ju jobbat där i ett par år. Till en början pendlade jag några dagar i veckan och sen i maj 4 dagar i veckan.

I våras fick vår arbetsplats reda på att vår avdelning skulle flytta till Kungälv. Vår avdelning på ca 30 personer skulle flytta ihop med kollegorna som är ca 250 st i Kungälv.

Ett tråkigt och ganska chockerande besked för oss. För mig kändes det inte skrämmande eftersom jag redan pendlat dit ett tag. Jag kände mig trygg där. Vi fick erbjudande om att pendla inom arbetstid och i leasingbilar fram till årsskiftet. Detta för att avdelningen inte skulle tappa viktig kompetens. Sen har var och en fått ta beslut om man vill fortsätta på ICA eller så blir man uppsagd.

Jag valde att fortsätta! För mig fanns aldrig något annat alternativ. Att riskera att bli arbetslös när jag har ett jobb finns inte i min värld. Sen så trivs jag så sjukt bra på mitt jobb. Jag har ca 250 fantastiska kollegor, fantastiskt roliga och utmanande arbetsuppgifter. Den ena dagen är inte den andra lik och jag känner att jag har så mycket mer att ge och så mycket mer att lära mig så jag vill inte sluta helt enkelt.

Så fr o m imorgon kommer jag att pendla till Kungälv. Inte inom arbetstid och inte i nån fancy leasingbil men allt det där ovan får väga upp alla timmar i bilen. Många ljudböcker lär det plöjas.

Jag är så tacksam för alla härliga 15 år vi fick i Borås. Vi har skrattat, gråtit, varit fulla (dock inte på arbetstid), nyktra och stundtals helt knäppa. Vi har haft kollegor som börjat och kollegor som slutat. Många av kollegorna kommer jag sakna och saknar jag sjukt mycket!

Puss och kram alla ni fina

8826c1707cb20fae76ea173de74f6772

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

För sista gången…

Det känns som allt jag gör följs av tanken… Det här var sista gången det eller det.
Nu är vi inne på sista veckan på Vilogången. Igår var sista fredagstacon, idag är sista lördagsfrukosten osv.

I åtta år har vi bott i detta lilla gula tegelhus och det är inte utan ett litet sting i hjärtat som vi kommer att lämna. Åtta år är ju inte så lång tid men det är hela våra yngsta barns liv. De är födda här, det är här de lärt sig att gå, springa, prata och till och med svära, vilket de förövriga är rätt duktiga på stundtals ;).

Vi har lärt oss otroligt mycket. Från att ha varit livrädda för att påbörja några renoveringsprojekt till att ha lagt ett eget klinkergolv. Vi har lärt oss att det faktiskt är vårt hus och att det är vi som bestämmer och att man måste våga. Självklart har svärfar funnits med och hjälpt till och nu det sista kommit med råd och nickat gillande till slutresultatet. Vi har blivit riktigt modiga och ser nu fram emot vårt nya hus där vi kan skapa ett nytt liv, med nya möjligheter att lära oss renoveringens ädla konst. Tack och lov finns det inget som vi MÅSTE ta tag i direkt men tro mig, det finns redan planer i huvudet på mig för de flesta rummen. Och går det i samma takt som på vilogången med renoveringar så har vi gjort klart kanske 3 rum om åtta år :).

Flytten kommer att ske på fre-lör nästa helg. Och då ska ALLT vara klart fre-lör, plus att Peter ska hinna gå på nån slags synthfestival eller vad det är i Göteborg både på fredagen och lördagen. Kanske är jag världens bästa fru men när andra förfasas över hur ”jag kan släppa iväg” honom så väljer jag istället att fundera på hur vi bäst ska lösa det så han verkligen kan komma iväg på detta han sett fram emot så länge. Ni kan skicka medaljerna till den nya adressen… hahhahahaa!

Vi är i en fas i packandet just nu där jag har alldeles för gott om tid. Jag blir så sjukt rastlös. Så från att ha packat och fejat varje kväll så har jag nu inget och göra och det är då inget som passar mig. Jag har aldrig varit så här välförberedd i en flytt som nu. Vi är såååå redo!

Familjen som har köpt vårt hus är bekanta till oss och de ska flytta in på lördagen. Jag har bett att få till kl 16 på mig att få undan vårt innan de börjar bära in sitt. Och flyttstädet… DET SLIPPER JAG! Eller tja, jag har ju gnuggat och putsat i veckor nu för att ändå kunna lämna det fint efter mig.

I detta kök sitter jag och bloggar… ja förmodligen för sista gången i detta hus 🙂
Och jag ser att klockan snart är lika mycket som på bilden 🙂

image005 (1)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Helvetet innan Rosé, grill och ljumma kvällar med lätt bris i håret?!

En tanke slog mig när jag skrotade runt på Instagram härom kvällen.

Det var i onsdags, den första riktiga sommardagen, minns ni?! Det kändes som Instagram svämmade över av bilder på glada mammor med ett glas Rosé i ena handen och Iphonen i den andra fotandes sina perfekta liv. Var det inte en bild på ett glas Rosé så var det en spegelblank sjö. Och mat, låtom oss inte ens börja prata om alla härliga matbilder. Det är den ena saftiga köttbiten efter den andra med tillhörande sallad med grönsaker man inte ens visste fanns. Det som slog när jag tittade på dessa bilder var att jag kände en smula avund på dessa människor, bekanta som obekanta, som verkar leva ett fabulöst liv genom nån slags ”Earlybird-filter”. De verkar ha en bekantskapskrets bestående av otroligt vackra vänner i klänningar to-die-for, de tar bilder från sommarhuset i Frankrike, om vinresan i Italien (ja det är du Malin :P), om de nyinköpta trädgårdsmöblerna som ALLTID är dukade som om livet vore en dans på en sommaräng etc etc. Och där satt jag och längtade dit jag också.

Men vet ni vad, sen slog det mig att jag kanske är där, jag är ju en utav dom. Ja, inte att jag dukar som om livet vore en dans på en sommaräng eller har ett sommarhus i Frankrike men jag fotar ju också gärna bara det vackra. Det där man vill visa andra. Om hur fantastiskt ens liv är. Det som inte syns är att bakom varje bild så kanske det sitter en sliten och utarbetad småbarnsmamma som så gärna vill ha en liten flykt från verkligheten För att kunna ta en bild som ger ett intryck av att livet är så där härligt och relaxat innebär kanske flera timmars slit med dukningen och maten. Och ungarna, vi ska inte ens prata om ungarna. Som tur är så hörs de ju inte på bilden. Om man kunde höra bakgrundsljuden till bilderna på glasen med Rosé kanske det inte längre vore lika rosenskimrande, 2 ungar som slåss, 1 hund som skäller på katten och 1 man som skäller på hunden. Men bilden, den blir i alla fall vacker!

För så är det väl ändå ganska ofta att de där bilderna säger inte mer än tusen ord. De berättar inte alltid sanningen. Det gäller bara att fota från rätt vinkel och vinkla det som inte är så rätt.

Så fortsätt gärna att överösa Instagram med allt det där härliga så fortsätter jag att fantisera ihop vad som sker innan, bakom och efter bilden 😉
Jag älskar vackra bilder på glas med Rosé, det hoppas jag ni förstår!

  

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Förändringens vindar

Det händer mycket i mitt/våra liv just nu. Idag är första kvällen på gud vet när jag hinner sätta mig och reflektera över vad som händer.

På familjefronten händer massor. Vi har ett tag letat hus då vi är intresserade av att byta område att bo i. Vi vill bo i ett område som vi känner är lite mindre, lugnare och tryggare för våra småkids att växa upp i. Efter att ha kört uteslutningsmetoden föll valet på Sandared. Efter några om och men har vi äntligen skrivit på för ett hus där. Flyttlasset kommer att gå i slutet på augusti.
I samma veva avslöjar den äldsta av våra ”barn” att han minsann ska klippa navelsträngen. Eller försöka i alla fall för han vet inte hur lång den kan bli. Han har blivit sambo. Han har blivit sambo med en superhärlig tjej som vi verkligen gillar. De kommer få det superhärligt ihop. Men det kniper till lite i mammahjärtat. Alla som känner mig vet att jag är ett kontrollfreak vilket gör det jättejobbigt för mig att inte ringa hela tiden och fråga hur det är och så. Fast jag är grym på att hitta massa ”jag-måste-faktiskt-ringa-om-det-här-super-viktiga-ärendet” samtal :).

För de små kommer det att innebära en superstor omställning. De ska byta skola, dagis och kompisar. Jag vet exakt hur hjärtslitande det kan vara. Jag gjorde det med Robin när han var 5 år, bytte område och därmed allt i hans värld. Jag minns att det var jobbigt för honom men jag hoppas på att småglina kan känna tröst i att ha varandra i alla fall. Det är i och för sig inte bara glina det blir jobbigt för. Jag ska ”flytta ifrån” min mamma och syster. Idag bor vi ett stenkast från varandra och jag har aldrig bott längre från min mams än att jag har kunnat promenera bort till henne. Så det är inte bara Robin som klipper navelsträng utan även jag. Och syrran… min älskade syster som jag närsom kan ringa för att ta en promenad med… Hur som så kommer det att bli bra… och trivs vi inte så får vi väl bli ”sta-bor” igen. För det här med att köpa-sälja hus gör jag så gärna om igen (om si så där hundra år eller nåt)

Som om inte det här med att köpa ett nytt hus och sälja sitt ”gamla” vore nog stressande så kommer min arbetsplats att byta ort.
Vårt kontor (ICA Reklam då, ICA Banken kommer att ligga kvar på I15) i Borås kommer inte längre att finnas kvar. Hela vår avdelning på ca 30 underbara medarbetare ska byta ort till Kungälv. Jag jobbar idag ett par dagar i Kungälv så för mig blir det inte riktigt lika dramatiskt som för många andra. Men det dramatiska är att det är många kollegor som hittat andra arbetsplatser och som slutat eller kommer att sluta. Igår var en riktig gråtfest då det var hela 4 st som tackades av. Jag satt och försökte tänka på räntor, amorteringar och annat tråkigt för att inte grina men det gick inte. När man jobbat ihop i mer än 15 år så är det som att genomgå en slags skilsmässa. Jag förstår ju att de inte försvinner men att i många års tid ha tagit en morgonkaffe ihop, snicksnackat om ditten och datten, gråtit, skrattat och upplevt saker ihop så går det inte att genomgå detta oberörd. Bara av att skriva detta får mig att grina som ett barn. Jag skyller på att det är en urladdning av all stress som jag har runt omkring mig just nu, och glaset rosé jag sölat i mig. Jag kommer att sakna alla mina ”Borås-kollegor”! Tack för alla underbara år och för att ni har förgyllt mina dagar. Jag har inte en dag vaknat och kännt att jag inte vill gå till jobbet. Och det har jag er att tacka för.

Så kära ni! Om ni tycker att jag verkar en aningen virrig, labil, stressad, otrevlig och coco-crazy så kanske ovan text kan bringa lite klarhet till mitt vilsna och förvirrade väsen.

Kärlek till er alla!

PS. Ett stort tack till dig Peter för att du står ut med den här hysterikan. Just nu känns det som att jag inte ens kan gå utan din luft i mina lungor, inte ens stå när du inte ser på…..

  

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer